För att få utföra sprängarbeten eller spräckarbeten inom detaljplanen krävs det att man har tillstånd enligt ordningslagen. Detta tillstånd ansöker man hos Polismyndigheten. Varje ansökan som prövas är ett enskilt handläggningsärende och ska prövas av handläggaren utifrån de omständigheter som ansökan avser. De rådande omständigheterna som salvans storlek, var arbete ska utföras, om man innehar rätt kompetens o.s.v. prövas enligt trafik, säkerhet och allmän ordning.
Syftet med dessa tillstånd är att Polismyndigheten ska bedöma om den aktuella ansökan är en risk utifrån trafik, säkerhet och allmän ordning. Att en sådan prövning görs är bra och något som vi till hundra procent står bakom.
Vid en prövning av ett tillståndsärende är det viktigt att denna prövning sker på ett rättssäkert sätt. Eftersom varje ansökningsärende är unikt kan detta ställa mycket höga krav på kunskap av sprängarbeten från den enskilda handläggaren om handläggaren ska kunna göra denna bedömning på ett korrekt och rättssäkert vis. För hur ska annars handläggaren kunna bedöma att kunskapen för den aktuella ansöka uppfyller vad ordningslagen påtalar? SEBO har varit i kontakt på ett flertal handläggare runt om i landet och gemensamt för dessa handläggare är avsaknaden av kunskap gällande sprängarbeten, vilket även har påtalats av handläggarna själva.
Vi har full förståelse för att Polismyndighetens handläggare inte har denna höga kompetens av sprängarbeten. Men om denna kunskap inte återfinns hos handläggarna måste Polismyndigheten börja lita på de branschorganisationer som har denna kunskap och på de utbildningsbevis som medföljer ansökningarna. Att pröva ett tillståndsärende rent godtyckligt utan saklig grund är varken rättssäkert och kan få till följd att företag tvingas avveckla sina verksamheter på grund av felaktigt handlagda ärenden.
I dag prövar handläggarna tillstånden i avsaknaden av kunskapen om sprängarbeten, prövning sker i stället med hjälp av en arbetsgivarföreskrift för sprängarbeten, AFS 2007:1. Att Polismyndigheten uteslutande gör sina bedömningar utifrån denna föreskrift kan ifrågasättas i flera avseenden.
I AFS2007:1 på sidan 7 framgår det att föreskriften riktas till nedan:
• Arbetsgivare.
• Arbetstagare.
• Två eller flera som gemensamt driver yrkesmässig verksamhet.
• Ensamföretagare.
• Familjeföretag.
• Den som hyr in arbetskraft.
• Den som råder över ett arbetsställe.
• Den som bedriver verksamhet på ett gemensamt arbetsställe.
• Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete.
• Den som medverkar vid projektering.
Som klart framgår av punktlistan ovan är inte AFS2007:1 riktad till Polismyndigheten, vilket den inte heller kan vara. En arbetsgivarföreskrift kan inte vara indelad utifrån om arbetet sker inom eller utanför detaljplanen av den anledningen att själva arbetet har exakt samma risker för arbetstagaren oavsett om arbetet sker inom eller utanför detaljplanen, detta måste arbetsgivaren beakta. Kompetensen för det slag av arbete som ska utföras ska vara på samma nivå oavsett var arbete utförs, något undantag för arbetsgivarens ansvar finns inte i AFS2007:1 om arbetet utförs utanför detaljplanen av förklarliga skäl. Är trafik, säkerhet eller allmän ordning utsatt för en risk är med all säkerhet även arbetstagaren utsatt för minst samma risk då det endast är den eller de som utför arbete som får vistas inom avspärrat område. För att skydda arbetstagaren/utföraren för dessa risker har Arbetsmiljöverket gett ut AFS 2007:1 som arbetsgivaren enligt lag är ytterst ansvarig att tillse att den efterleves, vilket framgår i nedan redogörelse.
Enligt arbetsmiljölagen kap 3 och även AFS 2007:1 framgår det tydligt att det är arbetsgivaren som är ytterst ansvarig enligt nedan utdrag:
”3§ Arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god
kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet
bedrivs, och att arbetstagaren upplyses om de risker som
kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall
förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning
som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå
riskerna i arbetet. Arbetsgivaren skall se till att endast
arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får
tillträde till områden där det finns en påtaglig risk för
ohälsa eller olycksfall.
Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn
till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet.
Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas
att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter
är olika.”
Som framgår av 3 § ska alltså arbetsgivare tillse att arbetstagaren har god kännedom om de förhållande, under vilka arbetet bedrivs och att arbetstagaren har den utbildning som behövs. Om då arbetsgivaren brister i sitt ansvar enligt 3§ kan detta vara ett misstänkt arbetsmiljöbrott som då ska utredas enligt arbetsmiljölagen.
Vid misstanke om att arbetsgivaren brister mot arbetsmiljölagen har Arbetsmiljöverket fått i uppdrag att utföra tillsyn enligt kap 7 i arbetsmiljölagen nedan:
”1 §
Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att denna lag och
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs.
Med undantag för 13 § gäller detta kapitel inte
fartygsarbete. Bestämmelser om tillsyn vid fartygsarbete
och inskränkningar i rätten att använda fartyg finns i
fartygssäkerhetslagen (2003:364).”
Vidare framgår det av arbetsmiljölagen kap 7
”7 §
Arbetsmiljöverket får gentemot den som har
skyddsansvar enligt 3 kap. 2–12 §§, 5 kap. 3 § första
stycket eller 6 § i detta kapitel besluta de förelägganden
eller förbud som behövs för att
1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen ska följas, och
2. de bestämmelser i förordning (EG) nr 1907/2006 som
omfattas av Arbetsmiljöverkets tillsynsansvar ska
följas.
Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med
vite. Ett sådant föreläggande eller förbud får riktas även
mot staten som arbetsgivare.”
Handläggarens uppgift
Handläggarens uppgift är att pröva om ansökan uppfyller vad ordningslagen påtalar gällande trafik, säkerhet och allmän ordning. För att påvisa att en ansökan inte uppfyller vad ordningslagen påtalar bör det finnas ett underlag från en tillsyn utförd av Arbetsmiljöverket enligt 7 kap 1§ där Arbetsmiljöverket enligt 7 kap 7§ har beslutat om ett föreläggande eller förbud mot det sökande företaget. Om ett sådant underlag finns har också handläggaren fått ett underlag för att avslå ansökan. Under åren har ansökningar avslagits utan något sådant underlag har funnits, någon tillsyn har aldrig utförts hos dessa företag. Hur har då handläggarna gjort denna bedömning att avslå dessa ansökningar utan ett underlag som påvisar brister hos den sökande?
Polismyndighetens handläggare har avslagit dessa tillståndsärenden utan någon tillsyn har utförts. Och trots att arbetsgivaren som enligt arbetsmiljölagen är ytterst ansvarig har intygat kompetensen för vad ansökan avser med ett utbildningsintyg, i enlighet med 7§ i AFS2007:1 enligt nedan utdrag:
”7§ Arbetsgivaren skall förvissa sig om att sprängarbasen har och vidmakthåller den kunskap och
erfarenhet som behövs för att utföra arbetet på ett säkert sätt.”
Enligt de allmänna råden till 7§ framgår nedan:
”Till 7 § På marknaden finns det idag ett utbud av lämplig teoretisk utbildning. Efter genomförd
utbildning och praktik, alternativt inhämtad yrkeserfarenhet, utfärdas oftast ett utbildningsintyg. Dessa
intyg har som regel en maximal giltighetstid på 10 år. När denna tidsrymd passerats är det lämpligt att
innehavaren genomgår en repetitionskurs. (AFS 2019:2)”
I samtliga fall där tillståndsansökningarna har avslagits har det klart framgått av utbildningsintyget att sprängarbasen innehaft kompetens för vad ansökan har avsett.
Som tidigare påtalats medger dessa handläggare att de saknar kompetensen av sprängarbeten, alltså kan inte avslagen berott på en sakkunnig bedömning. Eftersom man måste förutsätta att dessa avslag inte skett rent godtyckligt bör då avslagen skett i enlighet med rådande regelverk. Frågan är då, hur kan en bedömning som medfört ett avslag finna stöd enligt gällande regelverket och enligt ovan redogörelse när samtliga av dessa ansökningar som handläggarna har avslagit har intygats med ett utbildningsintyg från arbetsgivaren. Och där arbetsgivaren genom utbildningsintyget intygar kompetensen utifrån vad ansökan avser, i enlighet med vad 3 kap 3§ i arbetsmiljölagen påtalar att ”Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet.”
Produktspecificerad utbildning
Det resonemang man för hos Polismyndigheten är att de utbildningsintyg som visats upp vid dessa ansökningar är produktspecifika utbildningar och att detta då skulle påverka beslutet. Oavsett om en utbildning är produktspecifik eller inte bör väl det relevanta i frågan vara om man innehar kompetensen eller inte enligt ordningslagen. Att en utbildning inte skulle kunna vara produktspecifik finns det inga regelverk som stödjer, snarare tvärt om. Att en utbildning är produktspecifik och ger den kunskap som ansökan avser borde väl anses uppfylla arbetsgivarens ansvar och även ordningslagen. Om man visar upp ett utbildningsintyg som faktiskt verifierar att man innehar kunskapen för vad ansökan avser, innehar man den kunskap som arbetsmiljölagen påtalar enligt 3 kap 3§. Varför skulle denna kunskap vara bristfällig och utgöra en risk för trafik, säkerhet och allmän ordning enligt ordningslagen när dessa riskera är beaktade för arbetstagaren enligt arbetsgivarens intygande? Arbetsgivarens intygande om erforderlig kompetens ger ju arbetstagaren rätten att utför exakt samma arbetsuppgifter med exakt samma risker utanför detaljplanen.
Att utbildningsintygen är produktspecificerat och påvisar vad man har fått utbildning för och vilken laddning man är behörig att skjuta borde också avsevärt underlätta tillståndsprövningen för respektive handläggare. Det enda handläggaren behöver göra är att jämföra utbildningsintyget med ansökan, förutsatt att handläggaren börjar lita på utbildningsintyget. Vilken nackdel en produkt specificerad utbildning skulle medföra enligt ordningslagen och för handläggaren i tillståndsprövningen är svårt att se.
Allmän utbildning
I dag finns det på marknaden även icke produktspecificerade utbildningsbevis som inte specificerar eller reglerar laddningsmängd eller explosivämnen. Vilka tändsystem, explosivämnen eller mängder som omfattas av dessa icke produktspecifika utbildningsbevis framgår inte. Att detta skulle vara en fördel utifrån trafik, säkerhet eller allmän ordning vid tillståndsgivningen är också svårt att se. Hur vet handläggaren att den sökande innehar kompetensen för vad ansökan avser om det inte framgår på utbildningsbeviset att han har genomgått en produktutbildning för just det han söker tillstånd för. Vad intygar egentligen arbetsgivaren med detta utbildningsintyg som inte är specificerat till varken explosivämne, tändare eller laddningsmängd?
På Polismyndighetens ansökningsblankett framgår det att man ska bifoga kopia på sitt ”Sprängkort”. Ett så kallat sprängkort utfärdas av några enskilda privat utbildningsföretag. I vår bransch kallas det Spräckkort. Att Polismyndigheten gör ett ställningstagande för just dessa utbildningsföretag utbildningsbevis är anmärkningsvärt. Mer korrekt vore det att Polismyndigheten i stället begärde in en kopia på ett utbildningsbevis.
Likheten inför lagen
Det som är mer anmärkningsvärt är att i de fall man bifoga en kopia på ett så kallat sprängkort räcker detta, vilket är helt korrekt och finner sitt stöd enligt tidigare nämnda 7§ ” Efter genomförd
utbildning och praktik, alternativt inhämtad yrkeserfarenhet, utfärdas oftast ett utbildningsintyg. I flera fall där man lämnat in en kopia på ett spräckkort har inte 7 § gällt i dessa fall, här har handläggare krävt in ett styrkande av spräckkortet. Uppenbarligen verkar likheten inför lagen inte gälla för vissa utfärdade utbildningsbevis som är utfärdade av andra utbildningsföretag än de som Polismyndigheten hänvisar till i ansökningsblanketten.
En arbetsgivare kan ju inte uppvisa ett utbildningsintyg om han inte uppfyller vad lagen påtalar. Eftersom kunskapen av sprängarbeten saknas ute hos handläggarna måste Polismyndigheten börja lita på de utbildningsintyg som faktiskt är reglerade enligt arbetsmiljölagen. Och som lämnas in i samband med ansökningarna. Framförallt om de är produktspecificerade och det klart framgår vad man är behörig för. I annat fall måste Polismyndigheten tillse att samtliga handläggare som berörs av dessa handläggningar har en sådan kunskap om sprängarbeten att de på ett rättssäkert vis kan utföra en korrekt bedömning enbart utifrån trafik, säkerhet och allmän ordning och utan någon hänvisning till AFS 2007:1, för där bör i alla fall de som fått dessa avslag ha uppfyllt vad lagen påtalar eftersom ingen av dessa personer har fått ett föreläggande om förbud från Arbetsmiljöverket enligt arbetsmiljölagen.
I de flesta fall brukar tillståndsansökningarna beviljas på ett snabbt och effektivt sätt, men som påtalat avslås även några. Detta är i sig allvarligt då samtliga av dessa tillstånd har prövats med samma utbildningsintyg som underlag för prövningen.
I dagsläget finns det runt 4000 företag som kan beröras av denna tillståndsgivning. Att dessa företag riskerar att behöva avveckla sina verksamheter på grund av tvivelaktiga beslut är ytterst allvarligt.
Magnus Ehn VD i Svenska SEBO.
Önskar ni ta del av arbetsmiljölagen i sin helhet finner ni den HÄR
För att ta del av AFS 2007:1 tryck HÄR